Iréns man drabbades av Alzheimers

Nyss fyllda 60 fick Irén Bråsths man Stefan diagnosen Alzheimers sjukdom. – Jag har gått igenom så mycket sorg under de här åren och nu orkar jag inte vara ledsen mer, säger Irén, som tidigt hittade stöd genom anhöriggrupper.

För tio år sedan planerade Irén och Stefan Bråsth för livet efter pensionen. Inte för att de hade några storslagna jorden-runt-drömmar, men kanske resa ner i Europa och framför allt spendera mycket tid vid sommarstället på Orust.

Irén minns tydligt hennes första reaktion när Stefan för ungefär nio år sedan fick diagnosen Alzheimers.

– Första tanken som dök upp var "jag tänker inte ta hand om dig när du blir jättedålig!" Man hamnade ju i chock.

Kärleken efter 34 år som gifta var emellertid starkare än sjukdomen och än idag sköter hon själv om sin make hemma i lägenheten i Vasastaden. De åker fortfarande ut till sommarstugan ibland, men bara sedan i våras har Stefans tillstånd försämrats avsevärt.

– Jag saknar den man jag gifte mig med och samtalen vi brukade ha. Han upprepar sig mycket och man kan inte säga för långa meningar för då hinner han glömma vad jag sa i början. Det klart att man längtar efter ett annat liv, men man måste ändå försöka ha humorn kvar .

Fick först stroke

Det började när Stefan en dag kom in efter en promenad på landet betedde sig annorlunda. Irén, som jobbat länge inom vården, kände igen symptomen på stroke. De åkte i ilfart till Mölndals sjukhus där det visade sig att han fått fem mindre hjärnblödningar. Först senare på Minnescentrum fick han också diagnosen Alzheimers sjukdom.

– I efterhand kan jag se att det fanns tecken redan innan. Han var lite disträ och glömsk, men inget jag tänkte på då.

Viktigt med anhöriggrupper

Samtidigt som paret försökte förlika sig med den nya bilden av framtiden fortsatte livet till en början som vanligt. Men trots bromsmediciner blev Stefan gradvis sämre och idag behöver han hjälp med nästan allt.

För Irén har anhöriggrupper, bland annat via Anhörigcenter, betytt mycket.

– Sjukdomen går bara åt ett håll och då kan man se att orkade dom det här så orkar vi också. För andra som just fått diagnos kan jag stötta med mina erfarenheter. Det är viktigt att prata om det och visa att man inte är ensam.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt!

Comments powered by Disqus.

Vi är GBG