Det är bråda, men annorlunda tider för biskop Susanne Rappmann. December brukar vara fylld av förväntan och aktiviteter i kyrkan med jul som final. I år har coronapandemin förändrat spelreglerna för samhället i allmänhet och kyrkan i synnerhet. Men inte desto mindre har hon mycket att göra.

– Som biskop är jag inte chef. Det handlar om ledarskap. Då är det viktigt att vara tydlig och uppmuntrande. Nu får vi mötas digitalt och det har gått fort. I påskas hade jag kontakt med smittskyddsenheten för råd, så det blev en annorlunda påsk. Med de streamade gudstjänsterna har vi lärt oss mycket.

– Samtalen till jourhavande präst har ökat, så vi har utökat tiderna för möjligheterna att ringa. De diakonala behoven är stora nu när det är social distans. De som lever på marginalen riskerar att trilla över kanten, säger Susanne Rappmann.

Streamade gudstjänster

Så kyrkan är öppen, men på ett annat vis än vad som är brukligt.

– Vi är, tror jag, den största kulturaktören i landet och december är ju all time high. Så det blir annorlunda i år. Men för oss har det varit viktigt att kyrkklockorna har fortsatt ringa, att kyrkorna lyser och, som i Göteborg, att domkyrkan är öppen, lite som vanligt.

Lägg till de streamade gudstjänsterna, där kyrkan nått en ny publik förutom den gamla, som är viktiga nu då det inte får vara mer än åtta besökare i kyrkan.

– Vi kunde konstatera att under påsken nådde vi långt fler än vi förut gjort rent fysiskt. Det var fler som gick genom den digitala porten, helt enkelt, och det är ju väldigt spännande. Nu blir det, samtidigt med gudstjänsterna ibland också en chattfunktion och digitalt kyrkkaffe. Sociala medier blir verkligen sociala sociala medier.

Körsjungande biskop

Men för den körsjungande biskopen blir det en jul utan körsång på grund av rådande omständigheter.

– Ja, det är sorgligt att inte få sjunga advents- och julsångerna.

Susanne Rappmann kom till Göteborg, eller kanske snarare Kållered, som 14-åring. Föräldrarna hade fått jobb och uppbrottet från norra Skåne och hemmet i Norra Vram blev en utmaning för henne.

– Jag kom från ren landsbygd till en storstad. Men det var inte jättelätt att prata skånska i Göteborg. Nu var det ingen katastrof, men det var idrotten som räddade mig. Jag spelade bordtennis och gick med i Mölndals bordtennisklubb. Då fanns där landslagsspelare som spelade i elitserielaget, men jag höll till i division I-laget, säger hon.

Prästvigd 1992

Hon, prästvigd 1992, är sedan snart tre år Göteborgs första kvinnliga biskop, ett ämbete hon är stolt att ha och som hon vårdar med öppen blick och stor respekt.

– Jag hade fått frågan från ett annat stift i landet och tackat nej. Det var nog bra, för då jag fick frågan igen om jag kunde tänka mig att ställa upp i valet av biskop. Så jag tackade ja. När det väl blev aktuellt kom det att bli en rätt ansträngande process. Men då jag biskopsvigdes i mars 2018 i Uppsala domkyrka var det oerhört stort, en fantastisk upplevelse.

Hur har du kunnat påverka ditt jobb?

– Stolen är ju tom då jag kommer dit, med allt ansvar från start. Då var också almanackan redan full och det var på sätt och vis bra. Utrymmet för att påverka är inte så stort. Men det är klart att jag är olik som person den jag har efterträtt. Jag tror dessutom att jag har haft en fördel eftersom jag har varit verksam i stiftet, känner människorna och har stor erfarenhet av församlingsarbetet här.