Jeanette Bergenstav har bott i på nära 20 adresser i Göteborg: Hammarkullen, Hjällbo, Tuve, Brännö, Haga, Majorna…

– Torslanda är det ställe där jag har bott längst. Jag är glad för att mina barn har fått möjlighet att växa upp i ett och samma hus.

Kanske inte så konstigt att Jeanette Bergenstav rör sig sömlöst i ett Göteborg i slutet av 2010-talet med en handling som mestadels utspelar sig i Torslandas villaidyll och Gullbergs kaj, som är allt annat än Drömmarna kaj i debutdeckaren "Syndoffer".

– Jag har arbetarbakgrund. Mamma jobbade på televerken och pappa på Götaverken. Han blev alkoholist. Mina föräldrar skilde sig då jag var sju och vi flyttade till Tuve när mamma träffade en ny man. Men jag trivdes aldrig där. Låg mest hemma, läste böcker, åt mandelbiskvier och blev tjock.

Ensambarn

Så småningom flyttade familjen till Brännö och Jeanette Bergenstav fick långt till skolan.

– Jag fick gå, fick kondition och blev glad, säger hon som aldrig förlorade intresset för läsandet och skrivandet.

– Jag var ensambarn, var lillgammal och lärde mig läsa då jag var fem.

Kanske inte så konstigt att hon blev journalist och sedan författare.

– Det var polis, deckare eller journalist som jag skulle bli. Jag hade en detektivlåda hemma som liten. Redan då hade jag ett intresse för det mystiska och att lösa gåtor.

Under åren har hon samlat på sig erfarenhet till sitt skrivande.

– Ja, det har jag nog gjort hela livet, utan att veta det. Att träffa människor är så intressant. Alla har en historia att berätta.

Sin bokdebut gjorde hon för några år sedan med hunddeckare för barn. En kombination av två intressen som hon har: hundar och deckare. Men det var inte helt givet att hon skulle klara av att skriva alls. Med första barnet fick hon svåra foglossningar.

– De var extrema och blev kroniska. För mig tog det tre år att bli återställd. Jag ville ha ett barn till och trodde att det skulle gå bättre. Jag tog en risk. Men det blev värre.

Smärtan blev outhärdlig. Jeanette Bergenstav åkte land och rike runt för att få hjälp utan att det gav resultat.

– Jag var rädd för att bli stelopererad. Jag jobbade lite utan att någon av de redaktörer jag jobbade för visste något om hur jag mådde. När jag åkte på reportage hade jag en madrass i bilen så att jag kunde vila mig emellanåt. Jag kunde skriva en kvart och fick vila en halvtimme.

Sju års smärta

Efter sju år kom ändå operationen. Först stelopererades den ena och sedan den andra höften.

– Jag var sjukskriven i ett år. Jag har inte blivit botad, men blir pyttelite bättre för varje år.

Hur klarade du småbarnsåren?

– Skitdåligt. Allt gjorde ont. Men min man är en hjälte. Jag tycker att jag lever livet nu. När mina jämnåriga vänner tycker att det går utför känner jag mig som en superwoman som klarar av en massa saker.

Som att skriva "Syndoffer", där romanens huvudkaraktär Jennifer Sundin, frilansjournalist, lider av samma foglossningsproblem som hon. Det finns mer från Jeanette Bergenstavs liv som speglas i hennes romankaraktär. Till det adderar hon en morbid fantasi.

– Jag har tagit med allt läskigt och hemskt jag vet i min bok. Men det är en fiktiv berättelse.