"De är med i ett band där de också är varandras bästa vänner. Två syskonpar, men utan bråk och med samma musiksmak som nu gett nya albumet 'Commitment'.", stod det att läsa i GöteborgDirekts intervju med Göteborgsbaserade postpunkbandet Skuldpadda i maj 2020.

Sommaren gick och med hösten kom så det förvånande beskedet att gruppen splittrats.

– Det var förvånande också för oss, säger Michaela Åberg.

Kunde inte sova

För lika överraskande som bandet la ner verksamheten lika plötsligt stod hon med en solokarriär som hastigt gett ep:n "Merry crises", nyss utkommen.

– Jag hade en period på två, tre veckor i höstas då jag inte kunde sova. Jag kan egentligen inte några musikprogram och hade inte tänkt göra något. Men så satt jag och skrev och hade plötsligt tre, fyra demor. Jag hade ingen aning om jag hade något som höll. Men jag ringde Johan (Holm, trummis från Skuldpadda, reds anm) och min vän Hedvig Olsson, visade dem vad jag gjort och de tyckte båda att det var färdiga låtar. Jag har aldrig varit med om att det har gått så fort att göra något.

Tillsammans med förre Skuldpaddamedlemmen Anton Andrén gjordes inspelningen.

Michaela Åberg säger att hon är närmast besatt av att lyssna på musik, att hon alltid har gjort det. Sedan tonåren har hon byggt ett fundament för sitt skapande där band som Joy Division och the Jesus and Mary Chain är väsentliga grundstenar. Depprock, med andra ord.

– Ja, jag har nog de rötterna, erkänner hon.

På samma sätt som hon "alltid" har lyssnat på musik har hon "alltid" skrivit.

– Jag är en skrivande person: dikter, noveller, dagboksanteckningar… att skriva låttexter var något jag började med först i 20-årsåldern. Mitt ex skrev musik men hatade att skriva texter. Så jag provade och hade nära till det. Det gick fort, berättar hon, som snart klev in i rollen som textförfattare – och sångerska – i Skuldpadda då bandet bildades.

Motvillig

Rollen som sångerska tog hon emot motvilligt. Åtminstone då det handlade om att spela live. Så på frågan om Michaela Åberg kommer uppträda med sin egen musik nu när hon är soloartist, blir svaret dröjande:

– Jag är osäker på det på grund av nerverna, säger hon och minns sin första spelning med bandet på Sticky Fingers 2016.

– Jag var stel som en pinne och var så nervös att jag inte kunde äta. Scenskräcken sitter i, även om det har blivit bättre.

Men nu står hon med sin debut-ep, ska marknadsföra den och ensam ta – positiv som negativ – kritik när recensionerna nu trillar in. Utan att kunna ducka i ett bandsammanhang.

– Ibland undrar jag vad det är jag har gjort. Men jag tyckte det var bäst att släppa allt snabbt, så att jag inte hann ångra mig, säger hon med ett skyggt leende.