För någon vecka sedan sköt Tomas Sjödins hustru tyst över morgontidningen till honom. En artikel är uppslagen med rubriken "Så får du tyst på en pratkvarn". Han ler roat när han berättar det. Av två skäl. Dels tycker han om att prata och leda samtal. Naturligt för en präst och föreläsare, förstås. Men också dels för att han precis kommit ut med sin senaste bok "Ljudet av tystnad".

– Jo, jag gillar att prata, erkänner han.

– Men tystnaden… alla kan det, men många skyr det som vore det ett straff. Många greppar mobiltelefonen det första som händer på morgonen. Men jag tror att en halvtimme i tystnad, utan någon påverkan utifrån, är bra. Boken är en koppling mellan tystnaden och bönen. Men den går också att läsa utan bönen, dessutom… där jag kommer ifrån är bönen kopplad till att prata. Så för mig var det viktigt att upptäcka kopplingen mellan tystnaden och bönen. Tystnaden är ju gränslös, inte ekumenisk eller förenat med något samfund. Tystnaden är gemensam och då kan pratet driva isär det istället för att man vilar i varandras närhet.

Tagit längst tid

"Ljudet av tystnad" är Tomas Sjödins fjortonde bok och också den som tagit längst tid att skriva.

– Ja, som projekt har det pågått i tio år, men själva boken är författad under två.

En resa våren 2018 blev väsentlig för innehållet. Tomas Sjödin hade sökt upp tre författare som han ville samtala med – Mark Rutland, Philip Yansey och Eugene H Peterson – i deras hem i USA.

– Jag startade resan i Denver och slutade den i Montana. Jag körde 40 mil per dag, startade tidigt, mötte gryningen under färden. Det var otroligt ensamt. De flesta kvällar fördrev jag med att sitta för mig själv och skriva.

Författarmöten

Han fick till sina författarmöten och de samtal han önskade. Speciella var och en på sitt sätt.

– Halva nöjet var ju på sätt och vis att sy ihop dem och trots att Wyoming är Trumpland ble jag förälskad i staten och människorna; den kärleken får inte slockna. När jag träffade Eugene H Peterson visade det sig att han var gradvis dement och mycket tyst. Jag fick gå från mitt frågebatteri till att lågmält sitta med honom. Han dog några månader efter att jag hade varit där, berättar Tomas Sjödin.

– Jag hade ju egentligen inte planerat att skriva en bok. Min plan var att prata bön med de här gubbarna…

Utmaning och guide

Nu hoppas han att "Ljudet av tystnad" ska tjäna som både en utmaning och en guide.

– Absolut. Den är ovanligt praktisk för att vara en bok av mig, säger han och ler.

Det finns en värme och lättsamhet kring Tomas Sjödin parat med ett djup och ett allvar. Jag hinner knappt sätta mig i hustruns och hans vackra kök i det omsorgsfullt renoverade huset i Säve förrän han berättar:

– Jag har mist två pojkar, de blev 14 och 15 år och led av samma slags hjärnsjukdom. Trots att det var 2002 respektive 2007 och jättelängesedan är det alldeles nyss. Sorgen ligger bakom oss, men saknaden finns kvar. Jag tror att det är slitsamt att sörja. Man orkar inte det över tid utan att det går över i saknad, som kan vara nog så svår. Det var tufft att upprätthålla jobb då…

Skrivandet har varit en ventil. Det han upptäckte när han skrev sin första bok 1993.

– Jag hittade en röst. Jag som alltid varit högröstad blev mer eftertänksam. Min bror sa till mig att det ord jag använde mest i mitt skrivande var kanske. Så jag är nog en Tomas tvivlare.