Blues kom tidigt till Fredrik Nyström. Redan som nioåring hörde han musik på radion, som drabbade honom.

– Det var saker som inte lät som något annat. Jag gissar att det var Rolf Wikström, säger han och syftar på den svenska bluesens nestor.

Därmed fick han, som han själv säger, facit på hur blues på svenska ska göras.

Men ingenting som inte kan utmanas. Fast det tog sin tid.

– Jag började spela piano, som alla andra. Men då min lärare, Sven Andersson, på Porthälla spelades "Redhouse" med Jimi Hendrix fanns det ingen återvändo. Även om det fanns en period då jag lärde mig väldigt många ackord och trodde jag skulle spela jazz.

Gitarren blev hans instrument och med den har han hittat till bluesen. En resa till USA gav honom insikten att less is more plus att attityden till musiken är viktig. Under ett jam under en annan Amerikaresaresa, till Florida 2009, blev han uppmanad att sjunga. Tveksamt gjorde han det, men har fortsatt med allt större självförtroende. När han några år senare fick höra att han borde sjunga på svenska, tvekade han åter.

– Jag sa nej, inte under några omständigheter. Men skrev en text med darrande hand. Vi testade några låtar på en soundcheck inför en spelning 2014, -15 någonting. Det blev helt tyst i salongen. Folk la ner sina mobiler och lyssnade.

– Men det är vansinnigt mycket svårare att skriva på svenska. Det kan ligga mellan banalt eller helt over the top. Men åter, Roffe är facit.