Claes Månssons i sin drömroll på Stadsteatern

Egentligen har han inga drömroller. Nu är Claes Månsson redo för sin andra, som James Tyrone i "Lång dags färd mot natt". – Pjäsen måste vara en av världsdramatikens bästa! säger han.

  • Publicerad 17:09, 12 sep 2019

Jag kan relatera till rollen på ett personligt plan.

När nu Claes Månsson ska spela James Tyrone i Eugene O'Neills familjedrama "En lång dags färd mot natt" är det i en av få drömroller som den Göteborgsfödde skådespelaren har.

– När jag spelade i Thorstens Flincks uppsättning av "En handelsresandes död" 1996 blev det en drömroll. Jag har aldrig haft det förut, kanske för att jag började med teater så sent. Men jag tror det handlade om tilltalet, det var så mycket som jag kunde relatera till, säger han om rollen som Willy Loman han gjorde då.

Nu är han 69 år och ska spela 65-årige, alkoholiserade skådespelaren och fadern James Tyrone i "Lång dags färd mot natt".

– I "En handelsresandes död" var jag 47 som spelade en 63-åring. Nu är jag 69 år och ska spela en 65-åring. Jag tror att jag har en större förståelse för den här rollen än då jag som 47-åring skulle spela en 63-åring. Nu kan jag omfatta rollen på ett annat sätt, förklarar han åldersexcercisen.

Djupt engagerad

Arbetet med pjäsen har pågått sedan innan sommaren för att i juni ta en paus och påbörjas igen efter ledighet. Men helt utan sin roll har Claes Månsson inte varit i sommar.

– Sommaren har i och för sig gått fortare nu då jag har varit ledig. Men det är ju samtidigt en sådan här pjäs där det är viktigt att plugga text och det är ju så mycket som ska ske och omfattas. Det är lite skillnad på det här och Vallarna, säger han, som så sent som förra året var med i folklustspelet "Pilsner och penseldrag" där.

Nu är han djupt engagerad i sin roll som James Tyrone och, ja, skägget är för rollen. Ett sätt att stärka karaktären och tidsandan det där dygnet 1912.

Påläst

Precis som i rollen som Willy Loman i "En handelsresandes död" har karaktären – och pjäsen – drabbat Claes Månsson nu. Han är synnerligen påläst om "En lång dags färd mot natt", om Eugene O´Neills liv och spricker några gånger när han berättar om det.

– Jag kan relatera till rollen på ett personligt plan. Inte för att jag hade en farsa som söp och var en despot. Men… de hade en fruktansvärd uppväxt. Sverige i slutet på 1800-talet var ju ett u-land. Men det var också USA dit familjen O'Neill emigrerade. Pappan söp och återvände sedan till Irland. Lämnade familjen. Hela familjen söp ihjäl sig och morsan var morfinist. Jag tror att det är bra att påminna sig om i dag om hur det kunde vara då, säger han.

Tungt drama

Jo, det är ett tungt drama som ställs på Stadsteaterns scen i regissör Emil Graffmans regi. Ändå har arbetet med pjäsen varit lustfyllt.

– Faktiskt jätteroligt! Jag är inte rädd för att undersöka vad som finns. Det måste vara en av världsdramatikens bästa. Ja, det är en fruktansvärt bra pjäs och roll. Bitvis är den ju också väldigt rolig och, förstås, jättedramatisk, säger Claes Månsson.

En lång dags färd mot natt

Är: Författad av Eugene O'Neill. Pjäsen spelades först tre år efter hans död – 15 år efter att den skrivits. Som ett testamente till Svenska akademien, efter att den amerikanske författaren fått Nobelpriset 1936, sattes den för första gången upp på Dramaten i Stockholm 1956. O'Neills familjedrama var en reflektion av hans eget liv. Pjäsen har kommit att hyllas som hans starkaste och blivit en klassiker inom teatervärlden.

Premiär: På Göteborgs stadsteater fredag 13 september med Claes Månsson, Anna Bjelkerud, Eric Ericson, Fredrik Evers och JosefinLjungman i rollerna. Regi: Emil Graffman.

Vi är GBG

    Vi är GBG

      Annons

      18+ Spela ansvarsfullt stodlinjen.se

      Hämta casinobonusar hos SveaCasino.se