Herman Fogelins keramik i centrum

Herman Fogelin finns nästan överallt. Inte minst i Göteborg. Fast vet man inte var man ska titta kan han vara svår att hitta. Tur då att utställningen Ödlors dans på hälleberget snart visas på Göteborgs Konstförening.

  • Publicerad 15:00, 4 nov 2010

Brukar du promenera genom Lundbytunneln? Jobbar du på Gårda Brandstation eller Sahlgrenska? Tillbringar du dagarna på Angereds gymnasium eller Dalheimers Hus? Då räcker det med att du ser dig omkring så finns han där, konstnären och keramikern Herman Fogelin.
I stadens offentliga rum är han representerad på alla möjliga och halvt omöjliga ställen. Men det tråkiga med det offentliga är att det ofta blir precis tvärtom, det utesluter och stänger in.
– Mitt bästa verk, det är jag är mest stolt över, hänger inne på häktet i Uddevalla. Det krävs en hel del dumheter för att få ta del av det, säger han och skrattar.
När vi hälsar på i ateljén på Kvarnbergsgatan mitt i city, är han i slutfasen av arbetet med kommande utställningen Ödlors dans på hälleberget så hela den kreativa miljön är belamrad med krukor och krus, vaser och skålar, skisser och teckningar, och inte minst ett hundratal ödlor i olika storlekar. Allt målat i regnbågens färger.
Herman Fogelins föremål syns och tar plats och berättar samtidigt en historia. De står inte och fiser i ett hörn iklädda brunbeige harpälsglasyr. Nej, det är polykromt och färgstarkt stengods.
Hur tänker du inför en utställning som nu på Göteborgs Konstförening?
– Jag utgår från det givna rummet och rummets miljö, hur ljus faller in eller inte, här kan jag få plats med det och det. Blir det superstort, som på Röhsska 1998, bygger jag en skalenlig modell och prövar mig fram.
Hur finansierar man allt arbete?
– Med banklån. Det kostar fruktansvärda pengar att ställa ut. Numera söker jag inte ens stipendium, de är till för de unga och talangfulla tycker jag. Och jag har så att säga redan fått mina.
Har du en plan rent försäljningsmässigt?
– Haha, jag förutsätter alltid det värsta och tänker: ”Herr H Fogelin, det här kommer ingen vilja ha”. Och sedan blir jag positivt överraskad när folk handlar och uppskattar det jag gör.
Han är utan tvekan en av Göteborgs mesta konsthantverkare i modern tid, men trots alla offentliga uppdrag och utställningar är han fortfarande något av en doldis för den breda massan.
– Egentligen är det inte så svårt att slå igenom och bli känd, men det krävs ett stort konstnärskap att hålla sig kvar.
– Vissa konsthantverkare har en naturlig förmåga att visa och saluföra både sig själva och sina verk, andra - inklusive undertecknad - är dåliga på den typen av marknadsföring. Vi får skylla oss själva att vi inte syns, men för egen del har det alltid varit svårt.
Varför?
– När jag lämnade Konstindustriskolan i mitten av 1970-talet var jag tvungen att försöka stävja min känsla av att inte vara värd nåt. Jag är sällan nöjd, jag ifrågasätter mig själv och det jag gör och det har jag alltid gjort.
Blir man bättre med åren?
– Jag förnyar mig hela tiden, det är naturligt för mig som person. Så länge man jobbar aktivt utvecklas man, inte minst rent tekniskt, å andra sidan är det väldigt lätt att lägga av sig när man inte gör det. Jag lär mig, inte minst genom att se tillbaka på det jag nyss gjort. Efter varje utställning tittar jag och tänker ”Aha, så borde jag ha gjort…” och går vidare med den lärdomen. 
Efter studenten 1967 hade han planer på att bli veterinär, men efter lumpen och en grundkurs för konstnärlig utbildning så tog han plats på Konstindustriskolan, nuvarande HDK. Fyra löftesrika studieår gav stipendium för ett femte.
Varför?
– Jag var en ovanligt…  Hmm, snäll elev.
Begåvad?
– Kanske. När jag hade drejat min första skål sa dåvarande handledaren, den store Carl Harry Stålhane: ”Herman, den ska du spara.” Då fattade jag inte varför, men så här årtionden efteråt tror jag nog att han såg någonting i den, min kapacitet som keramiker.
Han har kvar den. Skålen. Hemma, undanstoppad i en garderob, och beskriver den blott som ”en liten skål med fin höjd”. Men att den skulle vara mer än så, det tror han inte.
Redan under studietiden var han inställd på att öppna eget, att inte foga sig i hållfast, strikt styrd ateljéframställning som Rörstrands och dåtidens fabriker. Och så fick det bli.
Hermans störste idol, då som nu, är finske keramikern Birger Kaipiainen, men mest av allt har han inspirerats av den tidiga minoiska konsten på Kreta, 800 fkr, och har egentligen aldrig tittat mer ingående eller utstuderat på vad konkurrenterna håller på med.
– När man utbildar sig kan det vara okej att testa andras former, men som professionell hantverkare måste man hitta sitt eget uttryck och sin egen form, annars blir man bara en epigon och det är hemskt. Då är det bättre att lägga av.
Det finns ett otal serviser, koppar och serier som gått till historien i det svenska folkhemmet.
Men Hermans keramik sätter en helt annan och helt egen prägel. Det är konst, men objekt att bruka, färdigt att använda och njuta av på fler sätt än det traditionella ögnandet på håll.
– Jag reflekterar inte över vad jag håller på med när jag arbetar. Jag börjar på noll och ser var jag hamnar. Om jag mot förmodan har en bild av vad jag ska göra så suddas den ut och blir någonting annat under tiden. På så sätt jobbar jag ganska likt en bildkonstnär.
Vad är det unika Herman Fogelin?
– Jag är berättande till 100 procent. Med hjärtat i bildkonst, och sen gör jag det på mitt sätt. Klassiska, rena och jämna former i godset är ett måste när man använder så mycket färg och dekorer som jag gör. Man kan nästan säga att jag förstör formerna med mitt berättande.
Och exakt vad som ligger i Hermans berättande överlåter han till betraktaren att avgöra. Som en vattenkran i en öken bredvid en orm.
Upp till djupa personliga, privata tolkningar om liv och död eller kanske så enkelt att ormen i Hermans historia bara är törstig.

Relaterad information

utställningen:

Ödlors dans på hälleberget
Vernissage: Lördag 13 november, utställningen pågår till och med 5 december
Var: Stora Galleriet, Göteborgs Konstförening, Södra Vägen 2
Öppet: tisdag-torsdag kl. 12-16, lördag-söndag kl. 12-16
Mer info: www.goteborgskonstforening.org


GUIDE  Här hänger Herman:
• Uppdrag (i urval):
• Karolinska sjukhuset, Stockholm
• Angereds gymnasium
• Huvudbrandstationen i Gårda
• Samhällsvetenskapliga Institutionen vid Göteborgs Universitet
• Räddningscentralen
• Reumatologen, Sahlgrenska sjukhuset
• Lundby nya kyrka
• Lundbytunneln
• Borås Vårdskola
• Simhallen Tumlaren, Sotenäs
• Häktet, Uddevalla

Representerad:
• Nationalmuseum i Stockholm
• Röhsska museet
• Arkivet för Svensk Formgivning
• Statens konstråd
• Stadsmuseet Göteborg
• Kalmar konstmuseum
• Landsting och kommuner

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt!

Comments powered by Disqus.

Trafiken – minut för minut

Vi är GBG