Hon styrde jättarna i hamnen i över 40 år

Kranarna i hamnen försvinner en efter en och med dem en bit av Göteborgs varvshistoria. Men Kerstin Rundström glömmer inte. Hon var en av Göteborgs första och sista kvinnliga kranförare och minns med glädje sin unika arbetsplats.

  • Publicerad 10:01, 26 feb 2021

– Det var mäktigt att sitta där uppe och blicka ut. Men det var också tufft, tungt, kallt och svettigt om vartannat. Åh, jag saknar mitt jobb fruktansvärt, säger hon.

Kerstin Rundström har ägnat i stort sett hela arbetslivet flera meter ovanför marken.

När hon som 24-åring, år 1969 tog jobbet som kranförare var hon en av Göteborgs första kvinnor i yrket. När hon gick i pension var hon den allra sista.

– Jag började på varvet vid Eriksberg och körde bockkranen. Sedan dess har jag kört alla kranarna som står kvar plus de som inte finns längre, säger hon.

Det har inneburit många timmar i enmanshytter, som på vissa kranar satt 30 meter upp. Därifrån styrde hon sedan kranen som lyfte och flyttade tunga material.

– Man kunde inte alltid se vad man lyfte utan var tvungen att lita på de tecken man fick från gubbarna nere på marken. Det var många gånger jag tänkte, det här går aldrig men det gjorde det alltid och då kände man en yrkesstolthet.

"Ögonen på oss"

Kerstin Rundström var inte ensam kvinna på varven. Där arbetade åtminstone en handfull kvinnliga kranförare, några traversförare, ett par truckförare och flera var svetsare.

– Rykten gick att vi kvinnor gjorde som vi blev tillsagda och gjorde det väl. Vi hade kanske ögonen på oss för att vi var kvinnor.

Men det var inget som störde arbetsglädjen nämnvärt.

– Det var smutsigt och bullrigt men väldigt trivsamt med en väldigt god kamratanda. Vi var som en familj och alla hjälpte varandra.

Fina vyer

En annan tjusning med jobbet var närheten till vattnet och vyerna.

– Det var härligt att sitta och titta på Göteborgs vackra siluett. Vi såg när paddanbåten och segelbåtar kom och gick och kryssningsfartygen som la till i Frihamnen. Och när de körde i väg Götheborg tårades ögonen, det var så vackert.

Klassiska kranen rivs på Lindholmen

Varvsparken. Foto: Lina Isaksson

Det var mäktigt att sitta där uppe och blicka ut.

Sista gången bakom sparkarna var 2013, ett par år efter pensionen, när Kerstin hjälpte Älvstranden Utveckling att vända kran 43 när den skulle målas om.

Nu ska 43:an snart monteras ner.

Hur känns det när kranar försvinner?

– Det är tråkigt för det är så mycket av Göteborgs historia som försvinner. Det var en levande hamn förut och även om det byggs bostäder nu blir det inte levande på samma sätt.

Hon sitter sedan många år med i styrelsen för Varvshistoriska föreningen i Göteborg som arbetar för att bevara minnet av stadens storvarvsepok.

Efter ett möte med föreningen, en grå förmiddag i februari, 2021, går hon en sväng längs kajen där de väderbitna kranarna tornar upp sig i dimman.  

– Nu är här tyst och lugnt. Förr var det liv och rörelse och man träffade alltid någon man kände. Det saknar jag.

Göteborgsvarven

De verksamheter, de stora Göteborgsvarven starades i mitten av 1800-talet och hörde till Sveriges första mekansika indusrerier. De utvecklades till stora exportföretag men varven Götaverken, Götaveken Arendal, Eriksberg och LIndholmen. På 70-talet arbetade runt 15 000 anställda.

Nybyggnadsepoken tog slut 1989 när isbrytaren Oden levereades från Götaverken Arendal.

Källa: Varvshistoriska föreningen i Göteborg

Visa merVisa mindre

Götaverken. Lennart Almqvist har många minnen från ett långt arbetsliv inom varvsindustrin. Foto: Lina Isaksson

Vi är GBG