Minnesmärket på Backaplan. Här finns namnen på de 63 unga människor som dog i branden. Foto: Lina Persson

"Jag minns paniken, mina vänners skrik"

63 ungdomar miste livet, över 200 skadades och tusentals göteborgare drabbades när en halloweenfest slutade i tragedi. På måndag är det tjugo år sedan diskoteksbranden startade vid Backaplan på Hisingen.

  • Publicerad 06:05, 28 okt 2018

Kropp efter kropp bärs in i garaget. Räddningspersonalen drar gula filtar över dem som har dött men  Rozbeh Aslanian känner igen sina vänners skor som sticker ut under dem. Ibland hör han ljud från några av dem, som dränks i en symfoni av ringande mobiltelefoner.

– Plötsligt stoppar någon två fingrar i halsen på mig. Jag kräks nästan, säger Rozbeh Aslanian. Jag förstår att det är en brandman och jag hör hur han ropar: Den här lever, den här lever.

Utanför garaget, som räddningstjänsten har brutit sig in i för att de skadade ungdomarna ska slippa ligga på den kalla asfalten, är det kaos.

Rozbeh sitter på en bänk i höstsolen vid Kronhusbodarna i centrala Göteborg och minns, som så många gånger förut. Nu lider han inte av det längre; efter 20 år känner han sig redo att avsluta det kapitlet i sitt liv.

ORDFÖRANDE. Rozbeh Aslanian, överlevare och ordförande i Brandoffrens anhörigförening. Foto: Lina Persson

Om bara ett par månader ska Rozbeh fylla 20 år och han är på väg att bli grovt kriminell. Efter att ha åtalats för misshandel av en nazist dömdes han till elektronisk fotboja, en intensivövervakning som plockas bort den 29 oktober 1998.

Festkvällen vid Backaplan är Rozbehs första i frihet. Hans mamma vill att han ska stanna hemma men han går dit ändå, i skinnrock, vita jeans och med ett växande självförtroende.

– Det var första gången jag hade avtjänat ett fängelsestraff och jag kände av en ny respekt, berättar han och ler. Min brorsa rappade på scenen och när jag kom in sade han att ”nästa låt tillägnas min bror som blev frigiven idag för att han slagit en nasse på käften”. Alla bara jublade och folk applåderade och gjorde high five.

Rozbeh Aslanian tar en paus. Tänker efter.

– Den där kvällen skulle bli min kväll. Alla skulle hylla mig när jag tog ett kliv in bland de tunga grabbarna; mer pengar, fler brudar, tyngre kedjor och snyggare bilar. Det var mitt liv innan röken började komma ut bakom den där dörren, säger han. Inte visste jag då att den kvällen visst skulle bli min kväll, men på ett helt annat sätt och många år senare.

Det första larmet kommer från en mobiltelefon 23:42. Det krävs flera samtal innan SOS förstår var det brinner. Sju minuter efter det första samtalet är rökdykaren P-A Lindfeldt och den första brandbilen från Lundby brandstation framme vid lokalen där orangeröda lågor slår ut genom fönstren.

– Vi får ett larm som säger ”undersökning brand i fastighet” men när vi svänger in vid lokalen möter oss ett hav av unga, sargade människor. De är helt svarta. En del ligger på marken, svårt skadade, och kan inte flytta på sig. En del är döda.

397 ungdomar befann sig under kvällen i lokalen, som bara var godkänd för 150 personer, men det vet ännu inte räddningstjänsten.

Människor hoppar eller knuffas ut från fönster, sex meter ovanför asfalten. P-A Lindfeldt ser en flicka som hänger ut från ett fönster. Han fäller upp en smal stege och lyckas få ut henne. Han ser ingenting i det rökfyllda mörkret men han hör att det är fullt av liv inne i lokalen och beslutar sig för att fortsätta evakuera drabbade genom fönstret.

– Men när jag kommer upp igen är det mycket tystare i lokalen, säger han.

P-A Lindfeldt får ut två flickor till innan han får hjälp av en rökdykare som har tagit sig in i lokalen.

– Han gör ett sök och säger: Det är ingen idé att gå in här, alla är avlidna. Vi kan inte göra något, minns P-A Lindfeldt. Jag tror alltså att jag har räddat de tre stackare som tagit sig in i det rummet och det visar sig att det är många fler kvar. Det går inte att förklara hur det känns, man känner sig så otillräcklig.

Foto: Grafik: TT Bild

Elden startade utanför nödutgången i ena änden av lokalen, där arrangörerna hade staplat stolar för att göra plats för dansgolv inne i lokalen. När branden tar fart finns det därför bara en utgång och Rozbeh försöker ta sig dit.

– Jag minns paniken och jag minns mina vänners skrik, jag kunde känna igen rösterna, säger han. Jag kommer också ihåg när de rösterna tystnade.

I trycket, när alla försöker komma ut, ramlar människor och hamnar på varandra. Rozbeh fastnar i dem på vägen ut.

– Jag hade människor under mig och över mig. I min famn hade jag en flicka. När hon slutade andas tog jag mig upp och började krypa mot utgången.

Där har människor fastnat ovanpå varandra. Rozbeh bedömer att det bara är 40 centimeter fritt upp till dörrkarmens övre del.  

– För att ta mig ut så måste jag krypa och klättra upp för den här kullen av människor. När jag väl kommer upp är jag så nära röken att jag tuppar av.

Han dras ut ur lokalen och hans bror bär ut honom på sina axlar. Han lägger Rozbeh på asfalten.

– Han konstaterar att jag rör på mig, att jag inte är död. Sedan säger han att han måste in och rädda sin tjej.

Räddningstjänsten lyckas få ut ett 60-tal ungdomar innan lokalen är helt övertänd.  

Den 30 oktober 1998 sprider sig nyheten om diskoteksbranden i Göteborg över Sverige och världen. Snart står det klart att branden har kostat 63 människor mellan 12 och 20 år livet. 213 hade förts till sjukhus och av dem krävde 74 intensivvård.  

Rozbeh Aslanian kisar med bruna ögon mot  solen. Han drar handen genom sitt kortklippta grånande hår.

– Jag hade brunt, lockigt hår ner hit då, säger han och måttar med handen i brösthöjd. Men det blev alldeles deformerat av värmen, det var som Svinto. Jag var tvungen att klippa av det och låta det nya växa, symboliskt.

Med håret växte Rozbeh, men det var inte självklart och det tog tid innan han såg att branden förde någonting gott med sig.

– Vi var från 44 olika länder, från alla stora religioner. Vi skrattade, dansade och förälskade oss under samma discokula. Det är den mentaliteten och världsbilden jag till slut tar med mig från den höstnatten, säger han. Men för många blev branden en väckarklocka. Här fanns tusentals berörda människor som inte ens fanns i politikernas periferi så det blev liksom ’shit, vi lever i en mångkulturell stad’.

Det tog tio år innan P-A Lindfeldt besökte brandplatsen igen. I det lilla rum som han hjälpte flickorna att komma ut från hittades 24 döda. Känslan av maktlöshet var tung att bära.

20 år senare är han insatsledare på räddningstjänsten i Storgöteborg. Nu kan han se att branden förde något positivt med sig. Förutom Lagen om skydd mot olyckor, som handlar om den enskildes ansvar för brandskyddsarbete och som P-A Lindefeldt tror har bäring på diskoteksbranden, har den förändrat räddningstjänsten sätt att arbeta, såväl operativt som förebyggande.

– Ändå kan en brand som den absolut ske igen. Det gör det ju också, men vi har sluppit de katastrofala följderna, säger han. Diskoteksbranden är väldigt bra att ha som utgångsläge när man påminner folk om brandskydd. Men man måste jobba med det ständigt; människor glömmer.

Rozbeh Aslanian glömmer aldrig Göteborg tiden efter branden. Han minns hur okända människor kom fram och kramades för att de visste vad han varit med om. Han minns hur känslor svämmade över, hur människor grät öppet på gatorna.

Alla hade på något sätt en relation till katastrofen.

Själv gick han i en dimma. 35 av hans vänner hade förlorat sina liv. Han gick på 17 begravningar på två veckor. Just då förmådde han inte känna sorg.

– Hela min umgängeskrets slogs ut den natten. Jag hade bekanta och kamrater som överlevde men vi var alla utslagna. Ingen av oss kom ut därifrån levande egentligen, alla hade dött inombords.

Det väckte en ilska. En ilska som riskerade att splittra en hel stad.

– Månaderna gick och man såg hur chefsåklagaren började greppa efter halmstrån. Han häktade arrangörerna, ville åtala fastighetsägaren, säger Rozbeh. Att myndigheterna inte lyckades leverera besked gjorde att det uppstod motsättningar.

Det spekulerades i om det var ett rasistiskt dåd och Rozbeh minns hur ungdomar samlade ihop en armé för att åka och lyncha svenskar i Torslanda.

– Det visar på den frustration och splittring och misstänksamhet som fanns. Sedan gick det över till förening när de skyldiga greps efter ett år ungefär, säger han. Och jag tyckte att det var skönt att de var landsmän till mig som hade gjort det. Hade det varit nazister tror jag att de här strömningarna hade fått fäste.

Till slut erkände fyra killar att de hade anlagt branden efter att ha hamnat i bråk om inträdesavgiften på 40 kronor. De dömdes i såväl tingsrätt som hovrätt för grov mordbrand. Tre fick fängelse i sju till åtta år och en fick sluten ungdomsvård i tre år.

Straffen upprörde. Många av brandoffren kämpade med att komma tillbaka till livet långt längre än så, långt efter att stadens sociala extrainsatser avslutats. Vissa gör det fortfarande.

– Många av dem som var med i branden lever idag i ett utanförskap. Man var kanske 15 år när det hände och de följande tio åren handlade om att slicka såren efter branden. Så vaknade man upp 25 år gammal och skulle ta tag i sitt liv; betala räkningar och bedriva ett hushåll. Många fixade inte det och några tog klivet över till den kriminella sidan.  

För vissa var branden en knuff över till fel sida. Men för Rozbeh Aslanian var det en knuff åt rätt håll. Han hade varit med om flera trauman tidigare i sitt liv; bombattacker, övergrepp, misshandel. Flykt. Men det var först nu han fick hjälp.

– Innan var det bara mina egna trauman men tack vare att jag delade det här traumat med tusentals andra så frigjordes det resurser som jag hade väldigt stor nytta av för att komma vidare, allt från kanothajk till att träffa en psykiatriker och få kontaktpersoner.

Den hjälp han fick gjorde att han kunde börja förlåta, något som han ser som nödvändigt för att kunna stänga det här kapitlet i sitt liv. Han minns tydligt när det började.

Det är i slutet av 2000-talet. Rozbeh ska hoppa av tunnelbanan på Fruängen i Stockholm. När vagnen rullar in fryser han till is.

– Från ingenstans, av alla tunnelbanestationer och vagnar som finns, så står han framför just den dörren där jag ska gå ut.

Mannen, som dömdes för att ha startat diskoteksbranden, har nyss blivit frigiven. Han har ett pris på sitt huvud och har fått ny identitet för att kunna starta om i en annan stad. En gång hade han varit Rozbehs vän, men nu fanns det bara hat.

– Jag var inte bättre än någon annan, jag gick också och drömde om att tortera honom och om hur allt skulle bli bättre om han fick betala med sitt liv. Och nu stod jag plötsligt där med det valet.

Det handlar om sekunder innan han väcks av ”se upp för dörrarna, dörrarna stängs”, men det känns som en evighet. Tankarna snurrar. Sedan sänker han huvudet och går därifrån.

– Det jag kan komma ihåg konkret är att jag kom fram till ett beslut; att alla år som jag har jobbat med mig själv får inte ha varit förgäves. Jag är bättre än så. Och i den stunden kände jag att jag har förlåtit, säger han. Där och då kunde jag se att den där kvällen då det brann var min kväll, den hade förändrat mitt liv.

Om ett par månader fyller Rozbeh Aslanian 40 år. Han har levt lika länge efter branden som han hade levt innan den. Sedan några år tillbaka drömmer han inte mardrömmar längre. Han kan gå in på folkfyllda restauranger och dansgolv.

– Branden är nu enbart en erfarenhet och inte någon begränsning eller handikapp för mig, säger han.

Den är en erfarenhet som han vill använda i nästa kapitel av sitt liv. Där vill han byta fokus på Brandoffrens anhörigförening, som han är ordförande för sedan årsskiftet.

– Jag vill jobba med den mentaliteten som fanns på dansgolvet, mot främlingsfientlighet. Målet är att förena; att göra det självklart för så många som möjligt att vi alla är människor som är mer lika än olika.    

I dagarna kommer hans debut, ”En bättre morgondag”. En bok om hans liv som han tror och hoppas kommer dra i samma riktning.

Han känner att att meningen med att han överlevde måste vara att förmedla de erfarenheter han har.

– Hur mycket jag än vill ha tillbaka mina vänner och ha händelsen ogjord i praktiken så tändes en glöd i mig den natten som aldrig mer kommer att slockna. Den vill jag inte vara utan, säger han. Jag är lever ett liv idag som jag är väldigt stolt över och då får jag finna harmoni i att branden har varit en bidragande faktor till att jag känner så idag.

Göteborg uppmärksammar 20-årsdagen av diskoteksbranden

29/10 Fackeltåg

18:00 Samling på Gustaf Adolfs torg

19:00 Avgång fackeltåg

20:00-22:30 Scenprogram med talare och musikinslag vid Herkulesgatan 1

23:42 Tyst minut

23/10 - 22/11 Utställning

Tillsammans med en ny utställning som gestaltar följderna av diskoteksbranden visar Ungdomssatsningarna i Göteborg upp delar av den mångfald och bredd som finns inom dagens ungdomsverksamhet i staden idag. Utställningen är en del av Hela stadens galleri.
 

6/11, 15:00–16:00, 20 år sedan diskoteksbranden på Backaplan

Rozbeh Aslanian berättar om sitt liv, en resa som börjar i Teheran i mitten av 1980-talet och landar i Bergsjön där diskoteksbranden vid Backaplan blir kulmen i jakten på trygghet och identitet.

Göteborgs stadsmuseum, Norra Hamngatan 12

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt!

Comments powered by Disqus.

Vi är GBG