Kajodlare. Stadsbönderna William Bailey och Jonas Lindh avvecklar verksamheten på Götaverkets pir. Foto: Lina Isaksson

Kajodlarna byter inriktning: Från grödor till avfall

Livet som stadsbonde på Götaverkets pir är över för kajodlarna William och Jonas. Istället riktar de fokus mot hållbara urbana kretslopp. Målet är kompostjord med näring från staden till ett rimligt pris och som ger bra skörd.

  • Publicerad 16:52, 18 sep 2019

– Grinden är harsäkrad!

William Bailey ropar i motvind från betongpirens mitt. Bakom honom tornar en förlegad jättekran och runt om studsar Göta älvs vatten mellan Skeppbron och Götaverkens nedlagda varvsområde.

Mitt i det råa – urbana – växer fänkål, mangold, kål och andra grödor. Det är anledningen till att harar inte är välkomna till Kajodlingen.

Färskt grönt från kajen till Avenyn

För här har William Bailey och Jonas Lindh skapat deras fjärde kommersiella stadsodling sedan starten 2015. Med en takodling på Posthotellet som undantag, har de hållit sig längs älven; Masthuggskajen, Frihamnen och nu här på Lindholmen.

– Vi har fokuserat på döda ytor som kan omvandlas och istället bli en resurs för staden, säger Jonas Lindh.

Efter platsernas förutsättningar har de odlat och sålt skörden vidare till privatpersoner, finkrogar eller företag. Att leva och överleva som stadsbonde har varit målet.

Tufft på piren

Men kajodlarna har insett att det är för svårt. Därför avvecklar de nu odlingen på piren.

– Det är inte att sälja som är svårt. Det är produktionen, att odla på den här väderutsatta platsen, säger Jonas Lindh och fortsätter.

– Så vi lägger ner piren men inte Kajodlingen. Vi ändrar riktning.

Under åren har nämligen deras intresse för hållbara kretslopp i staden växt.

Tillsammans med resonemanget; ska det gå att rättfärdiga den urbana produktionen så borde näringen också komma från staden.

Nu skrotas kommunens skräpsatsning

– Avfall, matrester, gräsklipp. Det är materialhantering ur stadens perspektiv men det borde få brytas ner naturligt och skickas tillbaka till våra system.

Jonas Lindh drar kaffeexemplet:

– Här sitter vi på en pir med 22 000 kaffedrickande kontorsarbetare som grannar, man borde kunna ta tillvara på näringen i all kaffesump och berika jorden.

"Tänk på mikrolivet!". Mantrat är nedskrivet för hand och upphängt i konstorsboden som en ständig påminnelse. Ju mer mikroliv - bakterier, svampar, små kryp - desto bättre mår växter samtidigt som jorden kan binda mer koldioxid och vatten. Foto: Lina Isaksson

Men vem vill investera i kaffesump är den stora frågan.

– Efter du kört vatten genom sumpen har det inget ekonomiskt värde men det ekologiska värdet är högt. Det finns ett jätteintresse för stadsodling men det är svårare att gå in på en bank och få lån för att kompostera kaffe, säger William Bailey.

Enkelt uttryckt – det kajodlarna vill se är fin kompostjord med näring från staden, till ett rimligt pris och som de vet ger en bra skörd.

Så lyckades Göteborg halvera matsvinnet

Dela på risken

”Tänk på mikrolivet!” Mantrat är nedskrivet för hand och upphängt i kontorsboden som en ständig påminnelse.

Ju mer mikroliv - bakterier, svampar, små kryp - desto bättre mår växter samtidigt som jorden kan binda mer koldioxid och vatten, förklarar odlarna och visar upp maskar i komposten.

– Det är så naturen gör det. I klimatdebatten pratar man om att sänka koldioxidutsläppen, man borde även prata om hur man kan binda koldioxid.

Ekonomi och ekologi går inte hand i hand i Göteborg. Inte ännu i alla fall. Det är den koden kajodlarna ska försöka knäcka framöver genom att kartlägga kedjan – ”bananskal till ny banan”. Helst inte ensamma.

– Vi är trötta på att ta alla risker själva i en fråga som i slutänden gynnar alla.

– Vi vet inte det än, flikar William Bailey in.

– Det vi vill är att hitta en modell där fler delar på risken och där fler tror på samma sak – en grönsak producerad av resurser från stan, säger Jonas Lindh.

Landsbygd med stora planer

Trafiken – minut för minut

Annons

18+ Spela ansvarsfullt stodlinjen.se

Hämta casinobonusar hos SveaCasino.se