Som vänstersexa sprang Loui Sand i ilfart upp och ned de 40 meterna på handbollsplan rätt in i en karriär genom Sävehof, Champions Leaguespel, landslaget med VM- och OS-deltagande och proffsspel i Frankrike. Men känslan av att löpa genom livet i fel kropp kom han aldrig undan, som pojke född till flicka. 2019 fattades det beslutet som egentligen var självklart. Loui Sand skulle äntligen – genom en könskorrigering – bli man.

Född i fel kropp

Redan i trean tyckte en grabb i hennes brors klass att Louise Sand skulle kallas för Loui.

– Jag älskade det, säger Loui Sand, som tidigt i livet insåg att han var född i fel kropp.

– Jag har alltid vetat om det. Ja, sedan jag var liten. Jag har alltid vetat om att jag är konstig. Den jag var i den kroppen och med den identiteten… det funkade inte.

Loui Sand är uppvuxen i Kärra. Kom som bara fyra månader gammal från Sri Lanka till trygga förhållande i förorten i Göteborg, växte upp här med en sex år äldre bror och föräldrar som bäddade för en trygg bas av självkänsla.

– Jag har bra föräldrar och de har gjort vad föräldrar ska göra. De har stått bakom mig och stöttat mig.

Redan tidigt kom sporten in i livet och i synnerhet handbollen.

Loui Sand har alltid var kort. Placeringen på kanten som vänstersexa var tränarnas val och blev Loui Sands karriär.

– Jag tyckte tidigt att det var roligt att jaga en boll. Tiden rann iväg och plötsligt hände allting.

Loui Sand summerar lite väl kort sin handbollskarriär som började i Kärra, fortsatte i Önnered och sedan via idrottsgymnasiet Katrinelund till Sävehof.

– Jag hade tur och fick en tränare som såg något. Så var det någon som skadade sig och jag fick chansen. Du vet, den enes död, den andres bröd. Fruktansvärt, kanske. Men det är så det är. Det blev bra år med Sävehof. Vi var ett lag med en enorm vinnarmentalitet och hade jävligt roligt ihop.

Men trots det höll Loui Sand sin innersta hemlighet för sig själv. När han väl tog steget till en könskorrigering 2019 var det hans ex som först av alla fick beskedet.

– Jag hade egentligen bara två val. Att avsluta mitt liv eller att genomgå könskorrigeringen. Det var den rätta vägen. Det går bara inte att köra på i motvind.

Hur tog dina föräldrar det?

– Det var inga problem. De var mest oroliga hur det skulle gå till väga. Men vi har fått ge varandra tid.

Aldrig helt färdig

Hur lång tid tog själva könskorrigeringen?

– Det beror på vad man vill och vad man väljer att göra. Helt färdig blir man aldrig och allt kommer inte bli helt bra. Men det räcker gott och väl för mig. Men mina exakta operationer är inget jag pratar om. Min process är att jag har gått privat genom psykolog och behandling på vissa grejer. Jag har haft turen att kunna spara ihop pengar. Det har varit en morot – och trygghet – för mig sedan jag var 18 år. Det är kanske svårt att förstå, men det har varit ett krig varje morgon för mig, att klä mig i kvinnokläder och hetat som jag gjorde.

Var det svårt att ta beslutet att sluta med handbollen?

– Jag insåg att jag är inte mitt jobb. Men nu föreläser jag på skolor och företag, för läkare och sköterskor. Om mänskliga rättigheter och om HBTQ-frågor.

Hur är livet nu?

– Jag äger mitt liv till hundra procent.