Foto: Lina Isaksson/TTKalle Ahlsèn

Nu skriver Betlehem om pappa Dawit Isaak

18 år. 6 dagar och 23 minuter. Så länge (i skrivande stund) har en dotter levt utan en pappa. Lika länge har journalisten Dawit Isaak varit fängslad utan rättegång i Eritrea. I sin kommande roman skildrar Betlehem Isaak hur det är att växa upp i ett främmande land i ständig ovisshet.

  • Publicerad 06:30, 6 okt 2019

På bokmässan står stolen som väntar på Dawit Isaaks medverkan tom. Hans porträtt är däremot väl representerat och pryder såväl besökares t-shirtar som plakat och har blivit en självklar symbol för yttrandefrihet.

Den unga mannen med den allvarliga blicken är däremot inte hur Betlehem Isaak minns sin far.  

– Jag har alltid tänkt: Gud, vad roligt att folk tror att han såg ut så. Det är väldigt få människor som har upplevt den frisyren. Jag hann i alla fall inte göra det, säger hon. 

Betlehem Isaak sitter i samtal med dramatikern Ninna Tersman om sin kommande roman som till våren blir en föreställning på Angereds Teater. En historia som skildrar uppväxten - att leva först med och sedan i skuggan av sin pappa Dawit Isaak.

– Från det att pappa togs ifrån oss har jag alltid haft tankar om att göra någonting av den här historien så det blir något att ta på och kommer till glädje för någon. Istället för att bara prata eller manifestera så ville jag göra en verklig bok. Framför allt om livet i Sverige, om utanförskap, rasism och hur det varit i alla år.

Samtidigt understryker Betlehem som i dag är 25 år att det är sina upplevelser – från barndomen tills 22-årsåldern – som hon förevigar.

– Det här är min historia utifrån mitt perspektiv. Jag respekterar om min familj tycker någonting annat och jag är noga med att stämma av med min mamma och fråga var det verkligen så här? 

"En klassflytt nedåt"

När Betlehem är sex år tar familjen tillflykt i Sverige på grund av Dawits journalistiska engagemang i Eritrea. En fasters hem blir den första anhalten i det nya landet. 

Chockartat, nästintill traumatiskt beskriver hon känslan att komma hit och dessutom inse att familjen ska bo i en lägenhet. 

– För barnet Betlehem blev det en klassflytt nedåt. Jag hade förväntat mig att vi skulle bo i ett hus som i Eritrea. Samtidigt var det första gången jag på riktigt såg vita människor. Jag ville ha en förklaring av mina föräldrar. De var alltid noga med att berätta saker även om det gjorde ont. Men när vi kom hit gjorde de inte det. 

Symbol. Dawit Isaak har blivit en självklar symbol för yttrandefrihet. Foto: Pressbild

Familjen återvänder till hemlandet efter bara ett år men friden där blir kortvarig. Säkerhetsvakter knackar snart på och tar Dawit med sig. 

Betlehem, hennes mamma, bror och syster far tillbaka till Sverige, där de försöker att skapa ett nytt liv. Utan en pappa men med ett ständigt hopp om att familjen en dag ska återförenas. 

Några år senare väcks en gnutta hopp när Dawit släpps från fängelset. Den dagen är det tolvåriga Betlehem som svarar när telefonen ringer. 

– Jag ville spela in hans röst i huvudet för jag kände att det här kommer att ta slut. Jag hade en konstig magkänsla och kände att någonting inte stämmer, en rädsla antar jag.

Betlehems oro var befogad. 

– När han togs ifrån oss igen efter två, tre dagar var jag och min bror i skolan. Utan förklaring hissade de ner flaggan som de bara två dagar innan hade hissat upp för pappa. När vi kom hem var mamma i köket och storgrät. De hade tagit honom igen.

Genom samtalet på den upplysta scenen förstår publiken att romanen rymmer så mycket mer; starka scener i skolmiljön, vardagsrasism och att brottas med känslan av inte höra hemma varken här eller där. 

Betlehem avslutar med att poängtera att det stora engagemanget och den mediala uppmärksamheten som riktar ljuset på Dawits arbete som journalist, dramatiker och sitt engagemang i sociala frågor och hans situation, är uppskattat.

– Men för mig är han egentligen bara min pappa. 

Hon hoppas att hennes berättelse ska få unga människor att inse att vi har det ganska bra här och att se ödmjukt på barn och unga som kommer hit som flyktingar. Att helt enkelt skapa en djupare förståelse för andra som har det svårt.

– Jag var ett av de barnen. Jag hade varken valet att ta mig hit eller valet att stanna kvar.

Dawit Isaak. Foto: TT/Kalle Ahlsèn

Trafiken – minut för minut

Annons

18+ Spela ansvarsfullt stodlinjen.se

Hämta casinobonusar hos SveaCasino.se