Det är på sätt och vis både klokt och självklart att inte försöka upprätthålla tonårsrebellen. Att fåfängt kokettera med en energi som sedan länge sedan har flytt.

Joakim Thåström, x-Ebba Grön, x-Imperiet, är efter mer än 60 år på jorden vis på det sättet. Varför jaga tempo och manér, när andra gör det så mycket bättre.

Istället väljer han det motsatta. Drar nästan demonstrativt ned på tempot. Mejslar ut låtarna ur stenblock, grovt, närmast karikatyrartat, där de få ackorden hamras in, repetitivt och tungt.

Istället för utkristalliserade sångmelodier reciterar han sina texter. Malande, mässande, som ett slags spoken word med rockattityd.

Det går aldrig att ta miste på Thåström. Han är fortfarande det rastlösa djuret i bur. Kvider, väser, rosslar och tjuter. Han åmar sig kring sitt mickstativ. Vandrar omkring på scenen liksom för att ta sats för nästa sånginsats.

Vi som har följt honom sedan sent 70-talet kan se ekon från då. Men det räcker med att haft sällskap av honom sedan 90-talet och framåt för att känna sig bekväm med detta hans scenspråk.

Anslaget är dovt och kanske är hans senaste album "Centralmassivet" – det senaste i sviten om fem album sedan "Skebokvarnsv. 209" från 2005 – det tyngsta och mest intensiva hittills. Han släpper inte greppet om industrirocken. Låter skrapande syntljud möta metallslag som från en maskinhall. På scen inget undantag. Bandet är kompakt, hängivet sitt uppdrag och larmar, slamrar, skriker och gnäller i takt med det intensiva ljusspelet.

Spelningen inleds som på albumet, med "Bluesen i Malmö", en svartvitbakgrund skapar nästan ett utträtt scenrum där musikerna och den vilt gestikulerande Thåström blir som kulisser i ljuset. Det är intensivt, kraftfullt och starkt. Färgen kommer efter hand. Men inte nyanserna. I längden blir det för stereotypt, om än charmigt med denne otyglade artist, som ingen, säger ingen kan forma. Förutom han själv.